Äldre Julbrev

2019: Algulinska familjen är svårt decimerad. Vi har sedan sommaren lånat ut 33% av barnaskaran. Mittentjejen på bilden här bredvid tog chansen att återvända till USA och Wisconsin (bilden togs precis före avfärd) för ett High School-år som avbrott mellan högstadiet och gymnasiet. Även om uppbrottet var sanktionerat, och i viss mån initierat, av föräldrarna blev saknaden direkt enorm och gradvis ökande nu när julen närmar sig. Vi räknar med en fortsatt ökande saknad som kommer kulminera i en hämtning till sommaren 2020. Glädjande nog verkar livet fungera i USA; barn växer upp, idrottar i olika former, växer i sinnet och finner nya vänner för livet. Det är med tacksamhet vi ser att vår Ingrid fått ett varmt omhändertagande från värdföräldrar, värdsyskon, klasskamrater och lagkamrater i både volleyboll och basket. Vi är tacksamma över att Ingrid tog chansen, tacksamma för att vi har möjlighet att ge henne den men också tacksamma över att vi överlever trots den tomhet som hennes frånvaro skapar.

Sommaren blev en aning paralyserad eftersom vi i ingången bara visste att Ingrid skulle resa någon gång mellan den 16:e juli och den 24:e augusti. Men före det att vi skickade iväg Ingrid fick vi en underbar sommar tillsammans i sommarstugan med bara några utflykter, men inga långa äventyr. Lyckligtvis blev fibern installerad före midsommar och den sedvanliga desperationen i barnens ögon när mobil-datat börjar ta slut är nu ett minne blott. Vi älskar att vara i Sånnaboda och vi njuter varje sekund.

Lite kuriosa är att en lyckad sånnabodasommar inte bara innehåller båtresor, släkt, vänner, sol, bad, solnedgångar, sällskapspel och fiber utan också en enorm mängd med fika. Sånnabodafika helt enkelt. Så när Ingrid skulle lämna oss för USA så pockade nettointaget på och herr och fru Algulin lovade att möta upp i USA med magrutor för att mota volymökningen under sommaren. Halvvägs in i den resan har vi kanske inte riktigt lyckats så bra, eller inte alls faktiskt. Men om vi skriver om löftet i julbrevet kanske vi lyckas på ren tjurighet.

Ni kanske inte med intresse kommer ihåg (eller ens läser) våra julbrev genom åren - men varje år, när det är dags så öppnar vi med stort välbehag de gamla julbreven vi skrivit och minns vad som flög genom våra huvuden då. Vi inser att ni får vara med på vår resa genom livet, men egentligen skriver vi nog dessa julbrev lika mycket för vårt eget minnes skull. Vi började skriva julbrev då vi flyttade till Malmö och har hållit i genom åren även om vi förra året gick över till digital form. Antingen börjar vi bli gamla eller så har det intensiva digitala tidevarv vi lever i skapat ett sorts disträt förhållande till minnen. De kommer och går i ett digitalt töcken. Då kan ett stycke julbrev vara något att hålla sig i från år till år, i alla fall för familjen Algulin i Linköping.